"En MTB-tävling som endast de hårdaste cyklisterna klarar av. ... alla kommer att göra allt för att vinna denna hårda, prestigefyllda och mytomspunna tävling där endast de tuffaste kan vinna."

Ja, så lyder det i inbjudan till Järnälgen. Och nog var det tufft. Lars hade lagt en mycket fin och tuff bana som bjöd på både snö, is, lera och framför allt en himla massa vatten. De senaste dagarnas töväder hade gjort att många av stigarna låg under vatten långa sträckor. Men det gick förvånansvärt bra att cykla ändå, även om det gick långsamt.

För mig flöt det väl på hyfsat bra. Gjorde några egna vägval, några bra andra mindre bra. Speciellt efter kontroll 5 (som kanske syns på bilden) så gjorde jag missen att ta "kortaste vägen", det var inget bra för det gick knappt att cykla alls och så var det översvämmat ordentligt. Avslutade den stigen med att vurpa i en utförsbacke och slog mig ganska ordentligt. Knä, axel, handled och finger ömmar ordentligt nu.

Efter den missen kom jag så småningom ikapp Nillan vid sjätte kontrollen och sedan höll vi ihop. Men med två så orienteringstarka åkare så undrar ju man hur det kunde bli en miss till, men det blev det.

Vid mål sedan stog Lars och bjöd på varm glögg och pepparkaka. Det satt fint med lite varmt i kroppen igen. Fötterna var ganska djupfrysta och bjöd på sådan där skön upptiningssmärta i duschen och bastun.

Sonny vann och jag kom 6:a. Ser redan fram emot nästa års kåsa och järnälg. Tills dess ska jag ha lärt mig orientera ett snäpp bättre (minst).