Den kraftiga blåsten avskräckte, så discen fick ligga kvar i hjulväskan. På med Stevenshjulen i stället men det var ändå så jag blåste i diket ett par gånger. Värst var det när jag hade sida/sida med, då tog vinden tag i cykeln så jag nästan drev ut i vägkanten utan att ha nått att säga till om. Oändligt skönt när vinden kom i ryggen. Då blir det nästan tyst tycker man och bara ljudet från de vinande hjulen och tuben som slickar asfalten letar sig in i tempostruten, samtidigt som det går 50+ hela tiden. Då kan man t o m njuta lite fast man ligger och trycker på det som går.