Ibland blir man inte klok på hur kroppen fungerar. Idag var det dags för Skoklosterrundan 3x17 km där jag kört bra tidigare. Hade tänkt att gå på utbrytning idag om benen var bra. Körde hårt i början och var med där framme, men ganska snart kändes benen urdåliga och jag kände mig yr och lätt illamående. Ingen utbrytning här inte utan istället slita för att sitta med klungan. Det var på gnällen att jag var med över stigningen första varvet.

Piggnade till lite på nästa varv men höll mig kall och låg i klungan och försökte spara på krafterna. Backen gick bättre detta varvet. Ut på sista varvet kände jag mig fortfarande lite yr och vek i benen, men jag var ändå med och drog hårt i några motor. Backen närmade sig och jag såg till att ta en bra rygg. Nu gick backen ganska lätt och vi blev en liten grupp som hade möjlighet att kunna gå loss, men klungan gick ihop igen. Farten skruvades upp och alla ville avancera, jag höll på att trängas ut i diket men balanserade på sista millimetern asfalt.

Innan upploppet, som mycket olämpligt inleds med en vägbula, så är det en tvär vänstersväng. Kunde avancera ganska många placeringar innan kurvan och gjorde en bra kurva och kom ut med bra fart. Helt plötsligt öppnades en lucka och jag hade fritt fram. Tvekade inte utan drog igång en långspurt, egentligen alldelses för tidigt, men det vara bara att satsa. Tog mig förbi flera och så hade jag bara en kvar framför mig, Andreas Raux. Körde så fort som det gick och kunde inte öka nåt mer, men höll ändå farten och knappade faktiskt in lite de sista metrarna. Kom in som tvåa och mäkta överraskad att det inte kom någon och passerade mig. Knepigt att spurten gick så bra trots att benen kändes som skit idag. Fort gick det också, över 42 i snitt tror jag.

Nu är det uppehåll i SMACK-serien/Upplandscupen några veckor innan det drar igång i Augusti igen. Vill passa på och tacka SMACK och alla andra arrangörer för denna otroligt trevliga serie med träningstävlingar.